vfr vfr vfr skulle de bli såhär? när ja vakande i morse anade jag inget och nu är allt borta.. allt vi hade är borta och vi kmr troligtvis aldrig träffas igen. allt vi vart med om, allt vi gått igenom tsm, alla minnen, allt är nu bara ett minne. du är underbar och jag är så glad och tacksam över att få ha känt dig, även fast jag hoppats att det skulle vara längre. Allt känns hopplöst nu när du inte längre är här och det känns som att jag inte har någon andledning att vakna överhuvudtaget. Men jag ångrar inget utan ser tillbaka på allt det fina. Jag får försöka blicka framåt och försöka se ljuset i detta mörker. Kanske var det bäst såhär, kanske var det här det rätta att göra. Men just nu känns det tungt och jag har inga tårar kvar att gråta. saknar dej redan. 5 månader, sen tog det slut.

Något tips mot brustna hjärtan?



Pussss